. -

jag går bredvid, men halkar efter
jag orkar inte springa mer.
har försökt att visa dig med blicken, men det är inte mig du ser.
den här platsen är någon annans och jag måste hitta ut..

håll mig hårt eller släpp mig helt.

Känner mig lurad, blåst och dum i huvet. Som en pjäs i ett spel som man bara kastar runt.
finner ärligt talat inga ord, för just nu känner jag mig tom. Gör mig en tjänst, shoot me.

starkare

Nu är det verkligen dags att byta kappitel. Nu är det dags att gå vidare och försöka komma till toppen igen.
Jag måste glömma allt det som har hänt mig under dom senaste åren. I somras bearbetade jag inte min sorg och därmed har jag fått tagit en massa smällar i efterhand -denna gång ska jag bearbeta sorgen in i det sista för jag orkar inte må såhär längre.
Jag brukar verkligen inte önska att någon annan ska må dåligt eller liknande men nu börjar jag tveka. Jag vill ge dig all den smärta och sorg som du gett och ger mig. Jag vill att du ska få smaka på din egen medicin, så kanske du inte gör om samma sak mot någon annan. Egentligen vill jag inte ens att du ska må såhär dåligt..
Men nu är det dags för mig att vända mig om och se framåt, det kommer bli en kamp jag aldrig stridit förut men jag ska göra allt som står i min makt för att vinna, för jag är starkare än du. Det kommer bli jobbigt många gånger, och paniken stiger redan nu men med mina underbara vänner vid min sida  så kanske jag klarar det här. men jag vet inte, jag är inte som förut, jag tror inte att jag orkar stå upp längre. och det värsta är att jag inte har min bästa klippa vid min sida längre, han som alltid torkade mina tårar och hjälpte mig upp, han som gjorde allt för att få mig glad. Så jävla mycket jag gav upp för en skithög som du.. till och med min bästa vän, mitt ljus i livet, min älskade själsfrände..


trasig.

Vad gör man när man har en stor klump i magen av rädsla, svartsjuka och sorg? Klumpen som åker uppåt mot halsen men sen ner igen, Klumpen som gör så jävla ont. Jag vet exakt hur den kom dit men jag har ingen aning om hur jag ska få bort den, fast egentligen så är det de enda jag vill.
Jag kan inte se in i min framtid men jag har fått för mig och är nästan helt säker på att mitt liv blev kaos och alltid kommer vara det, sen den där natten, midsommar.   Kommer jag någonsin våga släppa taget, gå en dag utan oro i kroppen osv osv.
Jag har aldrig varit den svartsjuka typen förrens nu, och det gör ont i mig för jag har lovat att aldrig bli en sån människa -visserligen är alla svartsjuka men i olika stadier och jag börjar komma riktigt högt och det är riktigt dåligt.  Finns det nå piller man kan ta för att bota skiten? Ska jag skita bort det? supa bort det? Eller behöver jag bara byta kapitel kanske?
jag förstår inte ens själv så det är inget konsitgt om ni inte skulle förstå, ni behöver inte förstå.
FML.

someone like you

Jag tänker faktiskt inte lura mig eller någon annan längre om att allt är så bra. För allt är inte bra. Jag känner mig som en otroligt dåligt människa, totalt misslyckad. hur kunde jag låta dig ta taxi till arlanda helt själv på morgonen, åka i timmar helt själv för att komma fram till din släkt? jag borde varit där.
Och kanske hade allt varit bra under sommaren och nu om jag hade följt med, kanske hade vi båda sluppit gjort misstag som vi numera ångrar?   Jag är en urusel människa.
Jag saknar oss. det vi hade -det vi var.

säg att du älskar mig

Ordet lova är ett ord som jag alltid haft stor respekt för, det är ett ord som jag varmt har trott på och nästan levt för. När man lovar någonting håller man det, iallafall i min värld. Men nu börjar min tro på ordet lova bli allt mer dimmigt. Jag förstår inte längre innebörden. Folk lovar hit och lovar dit, men ingenting hålls fast vid. Nu är ordet lova en bra undanflykt, ett bra ord att säga för det passar in i alla sammahang. Ordet lova har blivit smutskastat.
Han lovade henne att aldrig mer såra henne, att det var hon han älskade och ingen annan. Han lovade att han hade förändrats och skulle bättra sig. Han lovade att han att han lovade..



på grund av dig



Jag har alltid lovat mig själv att ingen någonsin ska få såra mig. Men jag har svikit mig själv, jag har blivit totalt sårad. "Man sparkar inte på den som redan ligger ner" brukar man säga men du har sparkat så hårt så jag sjunkit under jorden. Du har fått mitt liv att falla samma, jag har tappat fotfästet och kommer inte upp. Nu ligger jag där, på botten som en sten. Kan varken tänka eller se klart, på grund av dig -allt är på grund av dig och ditt obeskrivligt dåliga betende. Visst, jag gör fel, misstag och snedsteg men jag står för dom. Jag står för mina fel och försöker ställa dom till rätta. Men det enda du gör, det är att skratta mig rakt upp i ansiktet och förnedra mig.
Jag skämmer ut mig själv så jävla hårt på grund av dig. Jag borde verkligen inte gå tillbaka till dig, ge dig din 6e chans. Men jag gör det om och om och om igen. För jag är en dum blåst blondin, jag är så blåögd som inte förstår vad det är du gör mot mig och därför tycker alla andra att jag är dum i huvet, för att dom förstår men inte jag. och det är på grund av dig Men jag börjar förstå nu, att det här fungerar inte för jag fräter upp inombords, sakta men säkert så försvinner jag mer och mer från verkligheten, på grund av dig.
Jag måste vända på den här sidan och börja på ett nytt kapitel om jag inte vill bli helt bort vänd från verkligheten. Jag måste få en ny start, och det är nu.
Jag är evigt tacksam för er mina vänner, som ställer upp även fast ni ber mig att gå vidare, även fast jag aldrig lyssnar på er. Ni är värd guld, jag älskar er.

spyr på dig

Så sårad, krossad och besviken. Känner mig äcklad och förnedrad IGEN.
Fyfan för människor som du, Hur kan leka med mig sådär??! Förstår inte hur du kan förödmjuka mig så jävla hårt?
idiot är det enda jag kan säga.

Hur lagar man ett krossat hjärta?


Jag känner att det måste finnas något jag kan göra. För jag vill ha dig som jag hade dig förut. Jag vill att du ska älska mig som du älskade mig förut och jag vill att du ska titta på mig som du titta på mig förut.
Jag vill inte längra känna mig dålig, ful och ibland äcklig. Jag vill finna felet i mig som gör att du inte längre är här som förut, hitta felet som gjorde att du lämna mig. Försöka acceptera att det är inte längre mig du ser när du blundar, det är inte mig du vill ha vid din sida och det är absolut inte mig du vill älska.
[& här skulle det vara en bild, men känns alldeles för konstigt att lägga upp den]

älskling, jag vet hur det känns när broar till tryggheten bränns



Känslan man får när den man älskar sårar dig så hela ens värld faller samman.
Jag hade byggt upp en mur mot allt de onda som skulle kunna komma in i mitt liv, men även den rev du sönder.
Nu måste jag bygga en ny, mot allt de onda och alla min rädslor -det tar tid..

¨



I swore I'd never fall again
But this don't even feel like falling
Gravity can't forget
To pull me back to the ground again..


i am afraid.

Att du kan vara så kall. jag förstår mig verkligen inte på folk som inte bryr sig när dom skadat någon annan!? Visserligen är jag nog rätt "känd" som iskall, kaxig och bitchig men jag skadar inte mina närmaste och även en häxa som jag säger stopp när det är för mycket och råkar jag, av misstag skada någon  jag älskar så gör jag allt som står i min plikt för att fixa det till rätta och gottgöra personen. Men tydligen är det inte många som tänker så.
"vadå det var väll inget?"   "äsch, det går över med tiden?"  "h*n får skylla sig själv!"
eller? vad vet jag?

Men de människor som inte bryr sig ett piss om andras känslor kan nog aldrig ha blivit sårade någon gång. Dom kan verkligen inte veta vilken smärta som sitter långt in i hjärtat. Hoppas dom får smaka på fan någon gång dom också.
DET ÄR PINSAMT ATT SITTA SJÄLV OCH GRÅTA PÅ EN FULLSATT BUSS!

beacuse of you

Because of you I don't know how to let anyone else in. You never thougt of anyone else. You just saw your pain. And now I cry in the middle of the night for the same damn thing. Everyday I try my heardest to forget everything. I'm ashamed of my life, because it's empty. I find it hard to trust, not only me, but everyone around me because of you, I'm afraid. I lose my way and I cannot cry because I know it's weakness in your eyes. I'm always forced to fake a smike, a laugh everyday of my life. My heart can't possibly break when it wasn't even whole to start with.



du var allt

Tack för alla de fina kommentarerna!
Känner mig så otroligt sårad och sviken just nu. Förstår inte hur du kunde göra såhär.
Snart tänker jag inte bry mig ett jävla piss om folk längre, snart får det va nog.
Är trött på sorger lögner och svek.

RSS 2.0